”Här finns så mycket märkvärdigt, vänta bara ska du få se. Det finns blommande äppleträd och små stilla sjöar och stora, vida hav och stjärnor om natten och blåa vårkvällar och skogar, är det inte bra att det finns skogar? Ibland är det rimfrost på träden. Ibland lyser månen. Om sommaren är det dagg i gräset när man vaknar, då kan du gå där på dina små bara fötter. Du kan åka på smala, ensliga skidspår rätt in i skogen ... när det är vinter förstås. Solen kommer du att tycka om, den värmer och lyser, och vattnet i havet är svalt och ljuvligt när du badar. Det finns sagor i världen, och sånger. Det finns böcker och människor, en del av dem blir dina vänner. Det finns blommor, de är inte till någon nytta alls utan bara vackra, är inte det underligt och roligt? Och över hela jorden finns det skogar och sjöar och berg och floder och städer som du aldrig har sett men kanske får se en gång. Därför säger jag dig, min son, att jorden är ett gott ställe att leva på och livet en gåva, tro aldrig dem som försöker säga något annat! Det är sant att livet kan vara svårt också, det vill jag inte dölja för dig. Du kommer att få sorger, du kommer att gråta. Det kanske kommer stunder när du önskar att du inte levde mer, å, du kan aldrig förstå hur det känns för mig att veta det! Jag kunde ge mitt hjärteblod för dig, men jag kan inte ta bort en enda av sorgerna som väntar dig. Ändå säger jag dig, barn lilla, jorden är människans hem, och det är ett underbart hem. Måtte livet aldrig bli så vrångt mot dig att du inte förstår det. Gud skydde dig, min son!” 

Ur ”Kati i Paris” (1953)