För den som sätter upp en pjäs och spelar för offentlig publik är det viktigt att inte få konkurrens av samma eller liknande pjäs vid ungefär samma tid och på samma plats. För att hålla ordning på alla förfrågningar och spelrätter har vi hjälp av teaterförlag. De har tillgång till alla godkända manus och hjälper till att välja rätt manus till den som vill sätta upp en pjäs.

Det som är viktigt att tänka på för den som vill skriva ett nytt manus är att man känner igen hela historien och att man tar vara på författarens sätt att uttrycka sig.

Känslan i pjäsen ska helst vara densamma som i boken.

Grunden är förstås att alltid utgå från barnen. Astrid tyckte verkligen att det var oförskämt mot barn att skriva in saker som bara är riktade till vuxna, till exempel skämt eller svåra ord.

Astrid har ofta beskrivit sina karaktärer genom deras repliker, det innebär att det spelar roll vem som säger vad.

Astrid var noga med att andra inte skulle ta hennes berättelser som utgångspunkt för att sedan göra en historia med alltför stora friheter jämfört med hennes original. Man behöver förstås inte ha med allt som står i en bok, men man får inte lägga till händelser, personer eller platser av betydelse, som inte finns med i det som Astrid skrivit.

Olika karaktärer, ur olika böcker, kan aldrig blandas i samma föreställning.

Om Astrid Lindgrens böcker inspirerar barn i en skolklass att skriva en pjäs, som inte är precis som berättelsen är skriven i böckerna, kan man i en sluten grupp känna frihet att upptäcka glädjen i detta. En skolklass eller dagisgrupp med barn kan ha jättekul i klassrummet och får i sin privata sfär göra vad de vill med berättelserna. Men om lärare skriver manus till sina elever är det Astrid Lindgrens historia som ska förmedlas och inte något annat.