Historien bakom Ronja
”Jag skriver sagor, och människan behöver sagor. Så har det alltid varit. Så är det med det.” Så sa Astrid Lindgren när Ronja Rövardotter 1981 presenterades för journalister.
En av Astrid Lindgrens favoritböcker var Skogsliv vid Walden av Henry David Thoreau, som handlar om hur författaren flyr staden och flyttar ut i skogen där han bygger sig ett hus och försöker leva av det som naturen ger. Eftersom Astrid bodde i stan så kunde hon inte alltid vara i naturen, men hon kunde vara där i fantasin. Det var så som sagan om Ronja började – som en längtan till naturen.
Astrid Lindgren levde hela sitt liv med en natursyn som bottnade i barndomen då hon levde i nära symbios med skogen och markerna runt omkring barndomshemmet Näs. Hon har sagt:
”Om någon frågar mig vad jag minns från barndomstiden, så är min första tanke ändå inte människorna. Utan naturen som omslöt mina dagar då och fyllde dem så intensivt att man som vuxen knappast kan fatta det. Smultronrösena, blåsippsmarkerna, gullvivsängarna, blåbärsställena, skogen med linneans skära klockor i mossan, hagarna runt Näs, där vi kände var stig och var sten, ån med näckrosorna, dikena, bäckarna och träden, allt det minns jag mer än människorna.”
Grådvärgar och andra väsen
Naturen kring Ronja är fylld av övernaturliga varelser. Framför allt är den befolkad av fantastiska, mer eller mindre farliga, bortförande makter. Forskaren Vivi Edström har påpekat att Astrid Lindgren tar upp dialogen med skogsromantikens, skogsskräckens och skogssagans tradition. Från de sagorna minns vi trollen och jättarna, huldran och älvorna. Men Astrid skapade sina egna mytiska skogsinvånare som liknar traditionella sagofigurer men som ändå representerar något nytt: grådvärgar, vildvittror, rumpnissar… Att Astrid Lindgren månade om sina skapelser fick ett svenskt skolboksförlag erfara när de i en religionslärobok i anslutning till ett utdrag ur Ronja Rövardotter skrev att grådvärgarna var ”i verkligheten vanliga stenar i skogen”. Astrid Lindgren skrev i ett brev till förlaget 1985: ”Och vem är det som tillåter sig en så beskäftig för att inte säja enfaldig tolkning? Grådvärgarna är – sanna mina ord – de otäckaste små levande väsen (ehuru fega) som nånsin har skrämt en unge från vettet. Och ingen vuxentolkare och ödeläggare ska med mitt goda minne komma och smälla i vidpass 6000 barn att ”i verkligheten” finns det inga sagor.”
Illustration: NHK, NEP, Dwango
“Birk såg sej om i skymningsskogen, och han blev underlig till mods, varför visste han inte. Förstod inte att det han kände nästan som en liten sorg i bröstet, det var bara sommarkvällens skönhet och frid, ingenting annat. ”Den här sommarn”, sa han och såg på Ronja. ”Ja, den här sommarn ska jag bära med mej till livets slut, det vet jag.”
Ronja Rövardotter
Varifrån kommer namnen i Ronja Rövardotter?
Eftersom berättelsen om Ronja tilldrar sig i en annan tid tyckte Astrid Lindgren att det var viktigt att namnen på människor och platser inte skulle vara "vanliga" utan mer fantasieggande. Flera av egennamnen har en mycket speciell bakgrund.
En stor inspirationskälla för Astrid när hon letade namn var en gammal atlas som hon hade. I kartorna över de svenska fjällen fann hon platser som Juronjaurekåtan, Fjosoken, Klippen, Jutis, Labbas, Peljekaise, Tjeggevas och Joesjö. Dessa namn gav upphov till huvudpersonen Ronja, samt rövarna Fjosok, Lill-Klippen, Jutis, Labbas, Pelje, Tjegge och Joen.
Rövaren Sturkas fick namn efter Astrids avlidne man Sture, han kallades så ibland av en del goda vänner. En av Stures vänner, även han avliden, kallades Turre, han fick också ge namn åt en rövare.
Birk, skrev Astrid i ett brev till en student som undrade över namnen i hennes böcker, skulle egentligen ha hetat Bork, men det blev för förväxlingsbart med fadern Borka så då blev det Birk. Namnet Mattis ska också ha kommit från ovan nämnda atlas - Astrid ville först inte använda det namnet, eftersom det redan finns en Mattis i böckerna om Madicken. Men tydligen ville han heta Mattis. Skalle-Per "vet jag inte var jag fått ifrån" skriver Astrid vidare, så där får vi fortsätta undra!
Källor: Man tar vanliga ord, av Lena Törnqvist.
Brev till Britt Marie Johansson 1982
Illustration: Ilon Wikland
Far åt pipsvängen!
Liksom Astrid skapade nya skogsinvånare och nya namn, skapade hon också nya ord och uttryck som används i boken.
Utöver personnamnen så återfinns i ”Ronja Rövardotter” flera andra mer eller mindre nya ord och uttryck som blivit en del av svensk vokabulär:
Ärkemicklar
Vårskrik
Vildvittra
Rumpnisse
Vildtoring
Far åt pipsvängen!
Voffor då då? Voffor gör ho på detta viset?
Söstra mi
Sista romanen
Ronja Rövardotter blev den sista romanen som Astrid Lindgren gav ut. Efter 1981 blev det inga fler kapitelböcker, endast bilderböcker. Ronja Rövardotters centrala tema, människans förhållande till naturen, kom att bli det sista stora engagemanget i hennes liv: kampen för svenska husdjurs välfärd och bevarandet av det öppna landskapet i Sverige. Djurskyddskampanjen sträckte sig över tio år på 80- och 90-talet och Astrid Lindgren blev en viktig kraft i debatten för den gröna rörelsen.
Ronja Rövardotter har översatts till 49 språk, senast armeniska (2022).
Källor:
Denna dagen, ett liv, Jens Andersen
Man tar vanliga ord, Lena Törnqvist
Astrid Lindgren och sagans makt, Vivi Edström
Illustration: Ilon Wikland
:format(webp)/)
:format(webp)/)
:format(webp)/)