Rasmus på luffen
Rasmus är föräldralös och bor på ett barnhem. Här råder strikt ordning under ledning av den stränga fröken Hök. På barnhemmet bor även hans bäste kompis Gunnar. Men helst av allt önskar Rasmus att han hade egna föräldrar.
Ibland kommer det barnlösa par till barnhemmet för att adoptera ett barn men de väljer alltid flickor med lockigt hår, så om man är en barnhemspojke med rakt hår då kan man nästan lika gärna vara död, tänker Rasmus. Till slut bestämmer sig Rasmus för att ta saken i egna händer. Han rymmer och tänker själv försöka hitta sig en mamma och pappa. Om de inte har någon annan att välja på, så måste de ju ta en, tror Rasmus.
Precis så som Rasmus hade tänkt blir det inte. Han träffar i alla fall Paradis-Oskar, som kallar sig Guds rätte gök och går på luffen. Och det går rätt bra. Det händer så mycket när man går på luffen…
VET DU VAD?
Luffare var en vanlig företeelse på landet när Astrid Lindgren var liten. Tusentals hemlösa vandrade på Sveriges landsvägar och hankade sig fram på olika tillfälliga sysslor och tiggeri.
SÅNGER
Luffarvisan
Han vill va fri som en fågel, fri som en fågel. Och då är det som nånting ropar; Kom!, i hans galna luffareblod.
Här kan du sjunga sångenTre olika Rasmus
Det finns tre böcker av Astrid Lindgren med en huvudperson som heter Rasmus: Rasmus på luffen, Rasmus, Pontus och Toker och Kalle Blomkvist och Rasmus, men berättelserna handlar inte om samma Rasmus utan de är tre helt olika karaktärer.
Anledningen till namnen är att Eskil Dalenius, en barnskådespelare som spelade den lille pojken Rasmus i en radioföljetong om Mästerdetektiven Blomkvist, blev så omåttligt populär att Astrid Lindgren ombads att genast skriva en fortsättning. Det blev två nya manus för både film och radio (som senare även blev böcker) där de karaktärer Eskil spelade fick samma namn: Rasmus.
Historien bakom Rasmus på luffen
Följande text är ur Astrid Lindgrens tacktal i april 1958 vid mottagandet av HC Andersen-medaljen för Rasmus på luffen av IBBY (International Board of Books for Young People)
"Det är så underligt att tänka sig, att den yttersta anledningen till att jag står här just nu det är min barndoms luffare. De där luffarna som knackade på vår dörr om kvällarna och sa: "Kan jag få ligga i lagårn i natt?" Vi barn stod där i köket och stirrade på dem med uppspärrade ögon. För oss var luffarna det stora äventyret. Vi var bondbarn och hade svårt att fatta, att det fanns människor som inte bodde stilla utan vandrade på vägarna. Det var spännande och äventyrligt. Många av luffarna var vänliga, pratsamma och snälla – precis som Oskar i min bok, de hade så mycket att berätta och jag tyckte så mycket om dem.
När jag tänker tillbaka, tycker jag att det måste vara hundra år sen jag var barn och umgicks med luffarna, så totalt har världen ändrat sig sen dess. Jag råkade födas just i slutet av vad jag skulle vilja kalla häståldern. Hade jag kommit till världen bara tio år senare, så hade jag aldrig kunnat skriva den här boken, för då hade jag inte vetat någonting om den där förhistoriska tiden, när luffarna fanns och när det var hästskjutsar och inte automobiler på vägarna. Jag tror att häståldern var en bra tid att vara barn i. I varje fall var min barndom lycklig, och när jag skrev "Rasmus på luffen", kändes det som att återvända till ett förlorat paradis. Jag påstår inte, att den världen var ett paradis för Oskar, som var en luffare, eller för Rasmus, som var ett föräldralöst barn, jag säger bara att den var ett paradis för mig och att det var härligt att få gå tillbaka dit, när jag skrev min bok, härligt att vara barn igen i paradiset."
"Guds rätte gök"
Paradis-Oskar och hans uttryck "Guds rätte gök" var, som så mycket annat i Astrid Lindgrens berättelser, inspirerat av uppväxten i Småland.
Ja, vad är Guds rätte gök - det vet jag knappt själv. I min hembygd fanns det en gång en lite halvtokig karl son sa att han var "Paradisets trädgårdsmästare, Guds rätte gök", det är därifrån jag har fått det. För mig är det på något sätt en korsning mellan "en lystig fyr" och den verkliga riktiga göken som säger ku-ku i skogen.
Astrid Lindgren, 8 april 1962, ur brev till Axel Andersen
“Då gick det upp för Rasmus vad det betydde att vara luffare. I ett enda bländande ögonblick fick han klart för sig det vidunderliga i detta nya liv. Man kunde göra precis vad man ville. Man kunde äta och sova och vandra alldeles som det föll sig. Man var fri, så välsignat fri som en fågel i skogen.”
ur Rasmus på luffenFilmer om Rasmus
BÖCKER
Rasmus på luffen
Boken Rasmus på luffen byggde på ett radioföljetongsmanus av samma historia. Den svenska originalutgåvan illustrerades av Eric Palmquist. För boken tilldelades Astrid Lindgren år 1958 H C Andersen-medaljen av IBBY, International Board of Books for Young People.
Mer om boken