Och så var det slut på kalaset i Katthult. Alla for hem var och en till sig. Den ena skjutsen efter den andra rullade i väg. Sist for den fina fru Petrell i sin droska. Emil och lilla Ida hörde klampet av hästhovarna dö bort nere i backarna. ”Jag hoppas hon blir snäll mot min lilla råtta”, sa Emil. ”Vilken råtta”, undrade Ida. ”Den som jag stoppade i hennes väska”, sa Emil. ”Varför gjorde du det”, frågade lilla Ida. ”Jo, för det var synd om den råttan”, sa Emil. ”Hon har aldrig sett nåt annat än stora korvskåpet i hela sitt liv. Jag tänkte att hon kunde få se Vimmerby åtminstone.”